Måla inte varat, utan övergången.
En essä är en prövning: omdömet övas på varje ämne, stort som litet, för att upptäcka sin egen styrka och sina gränser snarare än för att förkunna en lära.
Montaigne prövar sitt omdöme på stridshästar, tummar och dofter lika allvarligt som på döden eller vänskapen.
Montaignes valspråk, präglat tillsammans med en våg i jämvikt på en medalj från 1576, gör den pyrrhonska omdömesavhållsamheten till en fråga som håller undersökandet öppet.
Inför motstridiga berättelser om mirakler eller häxeri avstår han hellre från att tro än att fördöma någon på osäkra grunder.
Vanan formar vad varje folk anser naturligt, rimligt eller vidunderligt, så omdömet måste först erkänna sedvänjans makt innan det kan bedöma något alls.
I ”Om kannibalerna” konstaterar han att var och en kallar barbari det som inte hör till hans egna seder, och vänder anklagelsen mot den europeiska grymheten.
Genom att avbilda sig själv i sina förändringar snarare än som ett fast väsen visar Montaigne att varje människa bär hela formen av det mänskliga villkoret.
I ”Om ånger” skriver han att han inte avbildar varat utan övergången, från dag till dag och från minut till minut.