Att berätta om en lag som ingen kan nå.
I liknelsen som berättas i Processen väntar en man från landet hela sitt liv framför en port till Lagen som, får han veta till sist, var avsedd enbart för honom. Kafka ger ingen nyckel, och fängelseprästens kommentar mångfaldigar tolkningarna i stället för att avsluta dem.
En regel som man vet finns, men vars kriterier ingen får ta del av, gör själva väntan till förfarandet.
Josef K. får aldrig veta vad han anklagas för, men förfarandet får honom att genomsöka hela sitt liv efter en skuld. Kafka förbinder auktoritet, skam och självanklagelse utan att avgöra om domstolen är yttre, inre eller både och.
Den som kallas till en utredning utan angivna skäl börjar förbereda ett försvar för hela sitt förflutna.
I Kafkas fiktion frambringar akter, ämbetsmän och mellanhänder en makt som är närvarande överallt och personligt ansvarig ingenstans. Hans erfarenhet av försäkringsförvaltning präglar dessa scener, men de låter sig inte reduceras till en satir över den habsburgska byråkratin.
En ansökan går från avdelning till avdelning, där var och en förklarar sig obehörig, utan att någon någonsin avslår den.
Gregor Samsas förvandling berättas i enkla, exakta meningar, vilket gör både den omöjliga händelsen och de vardagliga reaktionerna hos familjen och firmans prokurist desto mer slående. Berättelsen knyter samman kropp, arbete, beroende och omsorg.
När ett hushålls familjeförsörjare plötsligt inte längre kan arbeta börjar familjens roller och sättet att tala om honom att förändras.