Att förstå naturen för att befria sinnet från fruktan.
Allt som finns är antingen kropp eller tomrum; kroppar är sammansättningar av odelbara, eviga partiklar, så att ingenting uppstår ur ingenting och ingenting förintas.
En ring som bärs på fingret blir tunnare med åren och fallande droppar urholkar en sten: kroppar förlorar partiklar som är för små för att synas.
Vid ingen bestämd tid eller plats avviker atomerna ett minimum från sitt fall nedåt; detta gör kollisioner möjliga och bryter ödets kedja, som inte skulle lämna något utrymme åt den fria viljan.
Utan avvikelse skulle atomerna falla genom tomrummet som parallella regndroppar och aldrig mötas för att bilda en värld.
Ande och själ består av fina atomer som skingras när kroppen dör; eftersom inget subjekt finns kvar som kan känna något, kan döden inte vara ett ont för den som har dött.
Vi kände ingen nöd när Karthago kämpade mot Rom innan vi föddes; tiden efter vår död blir inte annorlunda.
Lucretius försvarar sitt bruk av vers som ett sätt att göra en sträng och ovan lära tilltalande, ungefär som läkare sötar en besk medicin åt barn.
Läkare stryker honung på bägarens kant så att barnet dricker den bittra malörten och blir friskt.