Sök det oändliga i den ändliga världen.
Enligt Tagore når man inte det oändliga genom att fly världen: det förverkligas i ändliga ting, i relationer och i glädje, så som upanishaderna antyder när de ser allting genomträngt av det gudomliga.
I Gitanjali uppmanas den troende att lämna det stängda templet och söka Gud där plöjaren bearbetar den hårda jorden.
Människan förverkligar sig genom att växa in i sin omgivning i stället för att mura in sig; Sadhana ställer en erövringsvilja född i städerna mot ett skogsideal av släktskap med allt levande.
I Santiniketan hölls lektionerna utomhus under träden, som en del av en fostran till uppmärksamhet på den levande världen.
Tagore skiljer ett folks sociala liv från Nationen, en organisation av hela befolkningen för makt, vinst och effektivitet som gör personer till redskap och rättfärdigar herravälde.
En stat som bedömer varje politik enbart efter industriell produktion och militär styrka behandlar sina medborgare som delar i en apparat.
Frihet är mer än politiskt oberoende: den kräver sinnen som befriats från fruktan, döda vanor och trånga murar, och en bildning som odlar förnuft, föreställningsförmåga och medkänsla.
Dikt 35 i Gitanjali ber om ett land där sinnet är utan fruktan och kunskapen fri.