Att leva med det absurda
Följ essän från frågan om självmord via kritiken av de filosofiska sprången fram till bilden av Sisyfos som går ned mot sin sten igen.
En fristående introduktion. Guiden följer verket; den är varken den fullständiga texten eller en översättning.
Placera texten
Boken, med undertiteln ”essä om det absurda” och tillägnad Pascal Pia, avslutades i februari 1941 i Oran och gavs ut av Gallimard i oktober 1942, några månader efter Främlingen, som den följer som filosofisk motsvarighet. Studien av Kafka, som under ockupationen ströks ur första upplagan, återinfördes som bilaga efter kriget. Camus framställer boken som beskrivningen av en tidens känslighet, inte som en filosofi om det absurda. Essän inleds med förklaringen att det bara finns ett verkligt allvarligt filosofiskt problem, självmordet, och frågar om det absurda kräver det. Camus svarar nej: klarsyntheten kräver i stället revolt, frihet och lidelse, förkroppsligade av Don Juan, skådespelaren, erövraren och konstnären, och boken slutar med Sisyfos, dömd att i evighet rulla sin sten, som vi måste föreställa oss lycklig.
Efter argumenten
Självmordet som fråga: Att avgöra om livet är värt att levas är den första frågan, eftersom alla andra svar beror på den; Camus utgår från detta omdöme snarare än från metafysiken. Den absurda människan: Don Juan, skådespelaren och erövraren lever utan att vädja till någon högre instans och föredrar erfarenhetens mängd och intensitet framför löftet om en evig mening. Den lycklige Sisyfos: När Sisyfos går ned mot sin sten igen är han medveten om sitt öde; den klarsynthet som fullbordar hans straff gör det till hans eget och ställer honom över hans lott.
Fortsätter läsningen
Läs det första kapitlet om det absurda resonemanget noga, skumma galleriet av absurda människor och ta dig sedan långsamt igenom de fyra sista sidorna om Sisyfos, och jämför deras ton med början av Främlingen. Boken, med undertiteln ”essä om det absurda” och tillägnad Pascal Pia, avslutades i februari 1941 i Oran och gavs ut av Gallimard i oktober 1942, några månader efter Främlingen, som den följer som filosofisk motsvarighet. Studien av Kafka, som under ockupationen ströks ur första upplagan, återinfördes som bilaga efter kriget. Camus framställer boken som beskrivningen av en tidens känslighet, inte som en filosofi om det absurda.
Det absurda är inget skäl att dö utan ett villkor att hålla i sikte: klarsynthet utan hopp kan ändå bära revolt, frihet och lidelse.
Din tur att tänka.
- Varför gör Camus självmordet, snarare än frågan om världens eller Guds existens, till den första filosofiska frågan?
- Vad är det exakt som gör Sisyfos lycklig, och skulle den lyckan kunna finnas utan medvetandet om straffet?
Ditt urval och dina framsteg finns kvar i den här webbläsaren.