Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig.
Verk, vittnesmål och vidare läsning skiljs åt. Datumen avser tillkomst eller första publicering, enligt varje post.
Dessa poster presenterar de två essäer och den roman som står i centrum för Camus’ tänkande om det absurda och revolten. L’Envers et l’Endroit, Noces, Pesten, Fallet, L’Exil et le Royaume, pjäserna, Brev till en tysk vän, ledarna i Combat, anteckningsböckerna och Den första människan är ännu inte indexerade; detta är ett urval, inte en fullständig bibliografi.
011942
Boken, med undertiteln ”essä om det absurda” och tillägnad Pascal Pia, avslutades i februari 1941 i Oran och gavs ut av Gallimard i oktober 1942, några månader efter Främlingen, som den följer som filosofisk motsvarighet. Studien av Kafka, som under ockupationen ströks ur första upplagan, återinfördes som bilaga efter kriget. Camus framställer boken som beskrivningen av en tidens känslighet, inte som en filosofi om det absurda.
021942
Romanen, skissad från 1938, fullbordad i Paris i maj 1940 och utgiven av Gallimard i juni 1942, bildar tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula det absurdas cykel. Dess flacka jagberättelse i passé composé har mycket att tacka den amerikanska romanen för; Sartre ägnade den en berömd essä 1943. Postkoloniala kritiker har ifrågasatt offrets namnlöshet, och Kamel Daoud svarade 2013 med en roman berättad av den dödes bror.
031951
Essän, utgiven av Gallimard i oktober 1951, förlänger resonemanget i Myten om Sisyfos: om det absurda förbjuder självmord förbjuder det också legitimerat mord. Kritiken av Hegel, Marx och de sovjetiska lägren, skriven när kalla kriget var som hetast, ledde i maj 1952 till Francis Jeansons fientliga recension i Les Temps modernes och därefter, i augusti, till Sartres svar till Camus, som gjorde slut på deras vänskap.