Främlingen
Meursault, kontorist i Alger, får beskedet om sin mors död, går på begravningen utan att visa den förväntade sorgen, inleder dagen därpå ett förhållande med Marie och skjuter, indragen i en grannes gräl, ihjäl en arab på en strand bländad av solen. Andra delen följer fängelsetiden och rättegången, där domstolen dömer mindre dödandet än hans likgiltighet, och slutar med att han avvisar fängelseprästen och öppnar sig för världens ömma likgiltighet.
Förstå texten
Romanen, skissad från 1938, fullbordad i Paris i maj 1940 och utgiven av Gallimard i juni 1942, bildar tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula det absurdas cykel. Dess flacka jagberättelse i passé composé har mycket att tacka den amerikanska romanen för; Sartre ägnade den en berömd essä 1943. Postkoloniala kritiker har ifrågasatt offrets namnlöshet, och Kamel Daoud svarade 2013 med en roman berättad av den dödes bror.
Viktiga punkter
- 01
En flack röst
Korta meningar i passé composé registrerar förnimmelser och handlingar utan att förklara dem, så att läsaren möter världen som Meursault gör, utan inre kommentar.
- 02
Rättegången
Åklagaren gör hans lugn på begravningen till bevis för en brottslig själ; som Camus senare uttryckte det riskerar varje man som inte gråter på sin mors begravning att dömas till döden.
- 03
Världens likgiltighet
Inför avrättningen avvisar Meursault all tröst och känner sig lycklig i en värld som inte bryr sig om honom: en absurd klarsynthet snarare än förtvivlan.
Fördjupa dig i idéerna
Att läsa Meursault
Läs romanen som en diptyk, från begravningen och stranden till rättegången och den sista natten, och fråga dig vad domstolen dömer hos Meursault.
Placera texten
Romanen, skissad från 1938, fullbordad i Paris i maj 1940 och utgiven av Gallimard i juni 1942, bildar tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula det absurdas cykel. Dess flacka jagberättelse i passé composé har mycket att tacka den amerikanska romanen för; Sartre ägnade den en berömd essä 1943. Postkoloniala kritiker har ifrågasatt offrets namnlöshet, och Kamel Daoud svarade 2013 med en roman berättad av den dödes bror. Meursault, kontorist i Alger, får beskedet om sin mors död, går på begravningen utan att visa den förväntade sorgen, inleder dagen därpå ett förhållande med Marie och skjuter, indragen i en grannes gräl, ihjäl en arab på en strand bländad av solen. Andra delen följer fängelsetiden och rättegången, där domstolen dömer mindre dödandet än hans likgiltighet, och slutar med att han avvisar fängelseprästen och öppnar sig för världens ömma likgiltighet.
Efter argumenten
En flack röst: Korta meningar i passé composé registrerar förnimmelser och handlingar utan att förklara dem, så att läsaren möter världen som Meursault gör, utan inre kommentar. Rättegången: Åklagaren gör hans lugn på begravningen till bevis för en brottslig själ; som Camus senare uttryckte det riskerar varje man som inte gråter på sin mors begravning att dömas till döden. Världens likgiltighet: Inför avrättningen avvisar Meursault all tröst och känner sig lycklig i en värld som inte bryr sig om honom: en absurd klarsynthet snarare än förtvivlan.
Fortsätter läsningen
Läs de två delarna som en diptyk och lägg märke till hur den andra skriver om den förstas händelser på domstolens språk; läs sedan förordet från 1955 som Camus skrev till den amerikanska utgåvan. Romanen, skissad från 1938, fullbordad i Paris i maj 1940 och utgiven av Gallimard i juni 1942, bildar tillsammans med Myten om Sisyfos och Caligula det absurdas cykel. Dess flacka jagberättelse i passé composé har mycket att tacka den amerikanska romanen för; Sartre ägnade den en berömd essä 1943. Postkoloniala kritiker har ifrågasatt offrets namnlöshet, och Kamel Daoud svarade 2013 med en roman berättad av den dödes bror.
Frågor att ta med i läsningen
- Varför dröjer rättegången vid Meursaults uppträdande på moderns begravning snarare än vid själva dödandet?
- Vad förändras i vår läsning när vi lägger märke till att mannen som Meursault dödar aldrig får något namn?
Meursault döms för att han vägrar spela de förväntade känslornas spel; romanen blottlägger detta sociala krav men låter samtidigt sitt offer förbli röstlöst.
Hur kan verket läsas?
Läs de två delarna som en diptyk och lägg märke till hur den andra skriver om den förstas händelser på domstolens språk; läs sedan förordet från 1955 som Camus skrev till den amerikanska utgåvan.
Utgåvor och källor
Sammanfattningar och nyckelpunkter är redaktionens egna tolkningar. De vägleder läsningen men ersätter inte en textutgåva. Redaktionell metod →