Födelse i Mondovi
Han föddes den 7 november i Mondovi i Franska Algeriet; hans far dog 1914 av sår han fått i slaget vid Marne.
Det absurda och revolten · essä, roman och teater · 1913–1960
Albert Camus
Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig.
Alger · Paris · Lourmarin
Biografi
Tråden i ett liv.
Albert Camus var en fransk författare född i en fattig familj i Algeriet, journalist i motståndsrörelsen, romanförfattare, dramatiker och essäist, och mottagare av Nobelpriset i litteratur 1957. Han beskrev det absurda som krocken mellan människans krav på mening och en värld som tiger, avvisade både självmordet och trons språng och sökte sedan i revolten ett värde som sätter gränser för våldet, mot sitt sekels politiska mord.
Främlingen och Myten om Sisyfos
Gallimard gav ut romanen i juni och essän i oktober, i det ockuperade Paris.
Chefredaktör för Combat
Han ledde motståndsrörelsen Combats tidning från den illegala tiden genom befrielsen och in i de första efterkrigsåren.
Människans revolt och brytningen med Sartre
Essäns kritik av revolutionärt våld framkallade en fientlig recension i Les Temps modernes och gjorde slut på hans vänskap med Sartre.
Nobelpriset i litteratur
Svenska Akademien hedrade ett författarskap som med klarsynt allvar belyser problemen för det mänskliga samvetet i vår tid.
Döden på vägen
Han omkom den 4 januari nära Villeblevin i en bil som framfördes av Michel Gallimard; i hans portfölj hittades det ofullbordade manuskriptet till Den första människan.
Förstå ett liv på djupet
01Alger, fattigdom och ljus
Albert Camus föddes 1913 i Mondovi i östra Algeriet, andre son till en vinkällararbetare som dödligt sårades vid Marne 1914 och till Catherine Sintès, en delvis döv och analfabetisk kvinna av menorkansk härkomst. Han växte upp i arbetarkvarteret Belcourt i Alger, där folkskolläraren Louis Germain skaffade honom ett stipendium till lycéet och där Jean Grenier undervisade honom i filosofi. Ett första tuberkulosanfall 1930 gjorde slut på hans tid som målvakt och stängde senare vägen till agrégation. År 1936 fullbordade han en avhandling om Plotinos och Augustinus, var medlem av kommunistpartiet 1935–1937, grundade en amatörteatergrupp och gav ut L’Envers et l’Endroit 1937 och Noces 1938, lyriska essäer om Medelhavets sol och hav. Som reporter för Alger républicain avslöjade han 1939 nöden i Kabylien.
02Det absurdas cykel och motståndsrörelsen
År 1940 flyttade Camus till Paris som redaktionssekreterare på Paris-Soir, gifte sig i december med Francine Faure i Lyon och tillbringade 1941 i Oran, där han lade sista handen vid det han kallade det absurdas cykel: Främlingen, Myten om Sisyfos och pjäsen Caligula. Båda böckerna kom ut 1942; den sommaren reste han för att behandla sin tuberkulos i Centralmassivet, där de allierades landstigning i Nordafrika i november skar av honom från Algeriet. Han anslöt sig till rörelsen Combat, tog 1944 över ledningen av dess illegala tidning och skrev efter befrielsen ledare som gjorde honom till en av stundens moraliska röster; den 8 augusti 1945 var han en av få som fördömde bombningen av Hiroshima. Lektör hos Gallimard från 1943 lät han sätta upp Missförståndet 1944 och Caligula 1945, och 1947 blev Pesten, en allegori över ockupation och motstånd, hans största framgång.
03Revolt, måtta och den stora striden
Efter kriget avvisade Camus etiketten existentialist och tog i artiklarna Varken offer eller bödlar från 1946 avstånd från all politik som skulle rättfärdiga mord för framtidens skull. De rättfärdiga, uppfört 1949, förde upp på scenen de ryska terroristerna från 1905 som vägrade döda barn, och Människans revolt, utgiven 1951, följde hur revolten mot orättvisan förvandlas till revolutionär terror. Francis Jeansons recension i Les Temps modernes 1952, följd av en brevväxling med Sartre, gjorde slut på deras vänskap och isolerade Camus inom vänstern. När Algerietkriget trappades upp vädjade han i Alger i januari 1956 om en civil vapenvila som skulle skona civila på båda sidor; försöket misslyckades, och han drog sig till stor del tillbaka från den offentliga debatten. Samma år visade Fallet, bekännelsen från en advokat som blivit botgörande domare, en mörkare och mer ironisk sida av hans verk.
04Nobelpriset och den ofullbordade boken
År 1957 gav Camus ut novellerna i L’Exil et le Royaume och Réflexions sur la guillotine, ett inlägg mot dödsstraffet, och i oktober tilldelades han Nobelpriset i litteratur; sina tal i Stockholm tillägnade han sin gamle lärare Louis Germain. Vid ett möte med studenter där sade han, ansatt med frågor om Algeriet, att om rättvisan innebar bomber i Algers spårvagnar, där hans mor kunde sitta, så föredrog han sin mor. För prispengarna köpte han ett hus i Lourmarin i Provence, och 1959 satte han upp sin dramatisering av Dostojevskijs Onda andar. Den 4 januari 1960 omkom han när bilen, som framfördes av hans vän Michel Gallimard, körde in i ett träd nära Villeblevin. Manuskriptet som hittades hos honom, Den första människan, en självbiografisk roman om en algerisk barndom, gavs ut av hans dotter Catherine 1994.
Hans verk hör till de mest lästa i den moderna franska litteraturen och står i centrum för debatter om det absurda, politiskt våld, dödsstraffet och etiken kring mål och medel. Konflikten med Sartre ramar fortfarande in diskussionen om intellektuella och kommunism, medan hans hållning under Algerietkriget och den namnlöse araben i Främlingen läses på nytt av postkoloniala kritiker och av romanförfattare som Kamel Daoud.
Källor & referenspunkterFortsätt