Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig.
Det absurda ligger varken i världen eller i medvetandet ensamt utan i deras konfrontation: människans längtan efter enhet och klarhet möter världens oförnuftiga tystnad. Camus behandlar det som en utgångspunkt att hålla i sikte, inte som en slutsats.
Upp, spårvagn, fyra timmar på kontoret eller fabriken, mat, spårvagn, fyra timmar till av arbete, och så en dag reser sig frågan varför i denna trötthet.
Filosofiskt självmord kallar Camus den rörelse genom vilken tänkare som utgår från det absurda undkommer det genom ett språng: de gör frånvaron av svar till ett bevis för Gud eller för en dold mening. Det absurda resonemanget avvisar detta hopp lika bestämt som det fysiska självmordet.
Kierkegaard och Sjestov beskriver enligt Camus’ läsning det absurdas mur med stor kraft och förklarar sedan att just denna mur är dörren till det gudomliga.
Revolten börjar när någon säger nej till ett tillstånd som har gått för långt; genom att vägra säger den revolterande också ja till en gräns och till ett värde som tillhör alla. Camus sammanfattar det i ett solidaritetens cogito: jag gör uppror, alltså är vi.
En slav som har lytt i hela sitt liv vägrar plötsligt en ny order; hans nej bejakar en värdighet som han gör anspråk på för alla slavar, inte bara för sig själv.
Mot läror som offrar levande människor åt historiens slut efterlyser Camus ett medelhavstänkande präglat av måtta, som godtar gränser, håller motsägelser i spänning och vägrar göra mord legitimt, ens för en rättvis sak.
I Moskva 1905 höll Ivan Kaljajev inne med sin bomb eftersom barn satt i storfurstens vagn; Camus ser i denna vägran en gräns som revolten sätter för sig själv.