Revolten och dess gränser
Följ hur en slavs vägran blir ett värde som delas av alla, och hur revolutioner som dödar i historiens namn sviker detta ursprung.
En fristående introduktion. Guiden följer verket; den är varken den fullständiga texten eller en översättning.
Placera texten
Essän, utgiven av Gallimard i oktober 1951, förlänger resonemanget i Myten om Sisyfos: om det absurda förbjuder självmord förbjuder det också legitimerat mord. Kritiken av Hegel, Marx och de sovjetiska lägren, skriven när kalla kriget var som hetast, ledde i maj 1952 till Francis Jeansons fientliga recension i Les Temps modernes och därefter, i augusti, till Sartres svar till Camus, som gjorde slut på deras vänskap. Camus frågar om mord någonsin kan rättfärdigas och följer revolten från dess första rörelse, en slavs nej som också bejakar ett gemensamt värde, via den metafysiska revolten mot Gud hos Sade, Ivan Karamazov och Nietzsche till den historiska revolten, från kungamördarna 1793 till den nazistiska och den sovjetiska staten. Han hävdar att revolutionen sviker revolten när den dödar i historiens namn, och avslutar med en vädjan om ett tänkande präglat av måtta och gränser.
Efter argumenten
Ett nej som säger ja: Den revolterande vägrar en outhärdlig ordning, men i vägran upptäcker han en gräns och en del av sig själv som han har gemensam med alla, så att revolten grundlägger solidaritet. Den metafysiska revolten: Från Sade till surrealisterna tenderar protesten mot människans villkor och mot Gud att mynna ut i viljan att skapa om världen utan gränser, till priset av brott. Logikens brott: Seklets stora brott är logikens brott, rättfärdigade av läror; revolten behåller sin sanning bara om den vägrar döda i en abstrakt framtids namn.
Fortsätter läsningen
Läs inledningen och första kapitlet, sedan sidorna i den historiska delen om de finkänsliga mördarna från 1905, och avsluta med Middagstanken, som du ställer mot den senare brevväxlingen med Sartre. Essän, utgiven av Gallimard i oktober 1951, förlänger resonemanget i Myten om Sisyfos: om det absurda förbjuder självmord förbjuder det också legitimerat mord. Kritiken av Hegel, Marx och de sovjetiska lägren, skriven när kalla kriget var som hetast, ledde i maj 1952 till Francis Jeansons fientliga recension i Les Temps modernes och därefter, i augusti, till Sartres svar till Camus, som gjorde slut på deras vänskap.
Revolten behåller sin mening bara genom att respektera den gräns den upptäckte i sin första rörelse; så snart den principiellt samtycker till mord blir den det förtryck den bekämpade.
Din tur att tänka.
- I vilken mening rymmer den revolterandes nej redan ett ja, och vad säger det ja till?
- Kan en rättvis sak någonsin göra mord legitimt, och vad antyder Kaljajevs val om den politiska handlingens gränser?
Ditt urval och dina framsteg finns kvar i den här webbläsaren.