Öva vad du ber om av livet.
Verk, vittnesmål och vidare läsning skiljs åt. Datumen avser tillkomst eller första publicering, enligt varje post.
Katalogen omfattar de tio avhandlingar som traderats som Dialogi (tolv böcker, eftersom Om vreden består av tre), de 124 bevarade Breven till Lucilius, Om välgärningar, Om mildhet, Naturvetenskapliga frågor, Apocolocyntosis och de tio traderade tragedierna. Octavia anses vanligen inte vara skriven av Seneca; Hercules Oetaeus är fortfarande omstridd. Fragmentariskt bevarade, förlorade verk skiljs från hela böcker, och brevförteckningen är fullständig endast för Gummeres bevarade följd 1–124. Pseudonyma epigram, botemedelsskrifter och den senare korrespondensen mellan Seneca och Paulus ligger utanför den säkert tillskrivna textsamlingen.
Utforska brev och fragment01ca 1–65
Denna korta dialog är tillägnad Lucilius och frågar varför goda människor lider om försynen styr universum. Seneca jämför motgångar med krävande träning och föräldrars fostran och försvarar dygden som ett gott som fientliga omständigheter inte kan beröva oss.
02ca 1–65
Till Serenus försvarar Seneca paradoxen att den vise personen inte kan utsättas för moralisk skada eller förolämpning. Påståendet gäller dygdens integritet, inte fysisk osårbarhet; exempel på förnedring visar hur starkt beroendet av allmänhetens godkännande formar den vanliga erfarenheten.
03ca 1–65
Serenus beskriver ett oroligt sinne som växelvis dras till enkelhet, lyx, offentliga uppdrag och tillbakadragenhet. Seneca svarar med en flexibel skildring av sinnesjämvikt och råder läsaren att bedöma sina förmågor, välja meningsfulla åtaganden och ge plats åt vänskap och vila.
04ca 1–65
Efter att ha återvänt från underjorden och övervunnit tyrannen Lycus, blir Hercules galen av Juno och dödar sin egen familj. Heroisk styrka blir en källa till katastrof, och överlevnad kräver att man accepterar hjälp från andra.
05ca 1–65
Efter Trojas förstörelse väntar fångna kvinnor på förslavning medan grekerna kräver Polyxenas och Astyanax död. Pjäsen förvandlar seger till en studie av civilt lidande, sorg och reproduktion av våld över generationer.
06ca 1–65
Denna ofullständiga tragedi presenterar Oidipus med Antigone och sedan Jocasta som försöker förhindra krig mellan Eteocles och Polynices. Dess överlevande scener undersöker om familjens vädjanden kan avbryta kampen om suverän makt.
07ca 1–65
Övergiven av Jason och hotad av exil, förstör Medea hans nya äktenskap och dödar deras barn. Senecas version ger särskild kraft åt självtilltal, magi och hjältinnans avsiktliga skapande av en identitet genom hämnd.
08ca 1–65
Phaedra önskar sin styvson Hippolytus, vars avslag leder till en falsk anklagelse och hans förstörelse genom Theseus förbannelse. Pjäsen utforskar begär, skam och den katastrofala auktoriteten i en dom som fälls utan att höra den anklagade.
09ca 1–65
En pest driver Oidipus att undersöka den dolda orenhet som hemsöker Thebe. Profetior, andebesvärjelser och vittnesbörd avslöjar gradvis att kungen själv är Laios mördare och son, vilket gör kunskapssökandet oskiljaktigt från rädsla.
10ca 1–65
Agamemnons triumferande återkomst från Troja leder till mord av Clytemnestra och Aegisthus. Cassandras profetiska vision och de ärvda brotten från Atreus hus förvandlar den segerrika hemkomsten till ett annat skede av ömsesidigt våld.
11ca 1–65
Atreus lockar sin bror Thyestes tillbaka till hovet med ett falskt erbjudande om försoning och serverar honom sedan köttet från hans egna mördade barn. Pjäsen undersöker tyranniet som ett avsiktligt skapande av en annan människas okunskap och hjälplöshet.
12ca 1–100
Denna ovanligt långa pjäs har traderats bland Senecas tragedier men har omstritt författarskap. Den skildrar hur Hercules dör av ett förgiftat plagg som Deianira skickat. Kroppslig plåga, familjens missförstånd och den slutliga upphöjningen omformar innebörden av heroisk uthållighet.
13ca 40
Seneca tilltalar Marcia efter hennes son Metilius död, och kombinerar filosofiska argument med exempel på sörjande föräldrar. Verket påminner också om hennes far Cremutius Cordus, vars historiska skrifter överlevde politiskt förtryck genom hennes ansträngningar.
14ca 41–52
Tre böcker till Novatus analyserar vreden som en önskan att bestraffa en upplevd oförrätt. Seneca förenar en teori om omdömet med praktiska råd om att dröja med reaktionen, fostran och självrannsakan, samtidigt som han avvisar påståendet att vrede är nödvändig för mod eller rättvisa.
15ca 42–43
Seneca tröstar sin mor över sin egen förvisning till Korsika. Han vänder på tröstens förväntade riktning och hävdar att landsförvisningen inte kan beröva en människa naturen, tanken eller dygden. Han uppmuntrar Helvia att återuppta sina intellektuella studier.
16ca 43–44
Denna trösteskrift skrevs under landsförvisningen och riktas till den kejserlige frigivne Polybios efter hans brors död. Råd om sorg åtföljs av lovord över Claudius, vilket gör sambandet mellan filosofiska råd och författarens hopp om att få återvända ovanligt synligt.
17ca 49–55
Seneca hävdar inför Paulinus att livet verkar kort eftersom människor överlämnar sin tid åt ärelystnad, distraktioner och andras krav. Filosofisk ledighet erbjuder ett annat förhållande till nuet och till tidigare tänkare, snarare än en teknik för att öka produktionen.
1854
Denna menippeiska satir följer den döde kejsaren Claudius genom ett misslyckat försök att bli gud och en förödmjukande nedstigning i underjorden. Genom att växla mellan prosa och vers blottlägger den kejsarmaktens orättvisor med grotesk komik. Den traderade titelns exakta förhållande till texten är fortfarande omdiskuterat.
19ca 55–56
Adresserad till den unge Nero, beskriver denna ofullständiga avhandling återhållsamhet i straff som härskarens utmärkande dygd. Dess beröm erbjuder ett ideal som kejsaren uppmanas att bebo, samtidigt som strukturen av koncentrerad imperialistisk makt i stort sett lämnas intakt.
20ca 56–64
Sju böcker undersöker givande och mottagande, tacksamhet och otacksamhet inom romerska förpliktelserelationer. Seneca förlägger välgärningen till givarens avsikt snarare än det överlämnade föremålet och prövar svåra fall som rör slavar, härskare och ojämlik makt.
21ca 58
Seneca vänder sig till Gallio och hävdar att lycka beror på att leva efter förnuft snarare än att följa mängden eller sträva efter njutning. Den överlevande texten svarar sedan på anklagelserna om att en rik filosofs beteende motsäger hans lära; dess slut är ofullständigt.
22ca 62–65
De 124 överlevande breven förvandlar dagliga händelser, läsning och samtal till en varaktig utbildning i stoisk etik. Lucilius är både en tilltalad vän och en litterär partner; sekvensen rör sig mellan praktiska råd och krävande argument om dygd, kunskap och lycka.
23ca 62
Denna ofullständiga dialog undersöker när ett utträde från offentliga uppdrag kan vara förenligt med stoisk plikt. Seneca skiljer service till en viss politisk gemenskap från deltagande i den bredare gemenskapen av rationella varelser, vilket gör studier potentiellt användbara för andra.
24ca 62–64
Böckerna undersöker atmosfäriska och jordiska fenomen: regnbågar, åska, vatten, moln, vindar, jordbävningar och kometer. Fysiska förklaringar varvas med etiska reflektioner; den traderade ordningen och indelningen i sju eller åtta böcker varierar mellan utgåvorna.
25Efter 68
Denna anonyma romerska historiska tragedi skildrar Neros förkastande av Octavia och äktenskapet med Poppaea. Seneca framträder som en karaktär som ger råd till kejsaren; pjäsen överfördes med hans tragedier men betraktas allmänt som ett senare verk.
26ca 1–65
Citat från senare författare bevarar spår av förlorade skrifter, inklusive Om vidskepelse, Om äktenskap och förmaningarna. En modern fragmentsamling rekonstruerar dessa lämningar från separata vittnen; det är inte en kontinuerlig bok kvar av Seneca.