Födelse i Bermersheim
Hon föddes nära Alzey som tionde barnet i en adlig familj och var redan från barndomen bestämd för det religiösa livet.
Benediktinsk monasticism · visionär teologi · 1098 – 1179
Hildegard av Bingen
Säg och skriv det du ser och hör: världen är Guds levande verk.
Disibodenberg · Rupertsberg · Eibingen
Biografi
Tråden i ett liv.
Hildegard av Bingen var en benediktinsk magistra i Rhenlandet som från 1141 på latin tecknade ned de syner hon sade sig få från ”det levande ljuset”. Hon grundade klostren Rupertsberg och Eibingen, skrev tre stora visionära verk, böcker om natur och läkekonst, liturgiska sånger och ett sjunget moralitetsspel, brevväxlade med påvar och kejsare och predikade offentligt, en exceptionell roll för en kvinna på hennes tid.
Inneslutning på Disibodenberg
Hon inneslöts med Jutta av Sponheim intill benediktinmunkarna på Disibodenberg, där hon senare avlade sina löften.
Uppdraget att skriva
Ett eldigt ljus, berättar hon, översköljde hennes sinne och befallde henne att skriva ned sina syner; Scivias tog henne tio år.
Synoden i Trier
Påven Eugenius III läste ur hennes verk inför de församlade biskoparna och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.
Rupertsberg
Hon flyttade sin kommunitet till ett nytt kloster på Rupertsberg nära Bingen och grundade 1165 ett andra hus i Eibingen.
Interdikt och död
Strax efter att prelaterna i Mainz hävt interdiktet över hennes kloster dog hon på Rupertsberg den 17 september.
Förstå ett liv på djupet
01Ett barn givet åt Gud
Hildegard föddes 1098 i Bermersheim nära Alzey som tionde barnet till de adliga Hildebert och Mechthild, som vigde henne åt det religiösa livet. Som flicka anförtroddes hon åt Jutta av Sponheim, och enligt Juttas levnadsbeskrivning inneslöts de båda 1112 i en cell intill benediktinmunkarna på Disibodenberg. Där lärde sig Hildegard psaltaren, liturgin och tillräckligt med latin för att läsa Skriften, även om hon senare kallade sig olärd. Sedan tidig barndom hade hon sett ett bländande ljus men talade nästan inte med någon om det. När Jutta dog 1136 valde den växande kvinnokommuniteten henne till magistra.
02Kallelsen 1141
År 1141, när hon var fyrtiotvå år och sju månader gammal, berättar Hildegard att ett eldigt ljus från den öppna himlen genomströmmade hennes hjärna och hjärta och plötsligt lät henne förstå Psaltaren, evangelierna och Skriftens övriga böcker. En röst befallde henne att säga och skriva det hon såg och hörde. Efter att ha tvekat och blivit sjuk började hon på Scivias med hjälp av munken Volmar, hennes sekreterare, och nunnan Richardis av Stade. Omkring 1146 sökte hon stöd hos Bernhard av Clairvaux, och vid synoden i Trier 1147–1148 läste påven Eugenius III ur hennes verk och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.
03Grundare, abbedissa och predikant
Omkring 1150 flyttade Hildegard, mot munkarnas motstånd på Disibodenberg, sina nunnor till ett nytt kloster på Rupertsberg nära Bingen, och 1165 grundade hon ett andra hus i Eibingen på andra sidan Rhen. Hon försvarade sin stiftelses självständighet, sörjde bittert när Richardis 1151 lämnade henne för att leda ett annat kloster, och fick 1163 ett skyddsbrev av Fredrik Barbarossa. Ungefär mellan 1158 och 1171 företog hon predikoresor till Mainz, Würzburg, Bamberg, Trier, Metz, Köln och Schwaben och fördömde prästerskapets försummelser och katarerna. Omkring fyrahundra brev finns bevarade från hennes korrespondens med påvar, biskopar, furstar, munkar och lekfolk.
04En visionär encyklopedi
Efter Scivias skrev Hildegard Boken om livets förtjänster mellan 1158 och 1163 och Boken om de gudomliga verken mellan 1163 och omkring 1173, där människan står i kosmos mitt. Hon komponerade också ett sjuttiotal sånger och Ordo Virtutum, skrev om natur och läkekonst, författade levnadsteckningar över lokala helgon och uppfann ett eget språk, Lingua ignota. År 1178 vägrade hon att låta gräva upp en en gång bannlyst adelsman som begravts på Rupertsberg, eftersom han enligt henne hade försonats med kyrkan; prelaterna i Mainz höll hennes kommunitet under interdikt till mars 1179. Hon dog på Rupertsberg den 17 september 1179.
Hildegard vördades snart efter sin död och hedrades som helgon i lokala kalendrar, trots att de kanonisationsprocesser som inleddes under Gregorius IX och Innocentius IV aldrig slutfördes; 2012 utsträckte Benedictus XVI hennes kult till hela kyrkan och utnämnde henne till kyrkolärare. Under de senaste decennierna har hennes sånger spelats in och framförts flitigt, och historiker inom teologi, vetenskap och kvinnors skrivande studerar hennes verk, medan den moderna ”Hildegardmedicinen” går långt utöver vad hennes texter innehåller.
Källor & referenspunkterFortsätt
Förbundna tänkare
- Besläktade frågor