Från Venedig till Paris
Född i Venedig kom hon som litet barn till sin far Tommaso da Pizzano, läkare och astrolog hos Karl V, i Paris.
Tidig fransk humanism · moralisk och politisk filosofi · ca 1364 – ca 1430
Christine de Pizan
Att svara auktoriteterna med förnuft, historia och erfarenhet.
Venedig · Paris · Poissy
Biografi
Tråden i ett liv.
Christine de Pizan var en författare född i Venedig och verksam vid det franska hovet som blev änka vid tjugofem års ålder, försörjde sig på sin penna och själv övervakade avskrivningen av sina handskrifter. I poesi, allegori, historieskrivning och politiska traktat bestred hon lärd kvinnofientlighet, förespråkade kvinnors utbildning och gav furstar råd om rättvist styre under ett inbördeskrig.
Äktenskap och änkestånd
Hon gifte sig med den kunglige sekreteraren Étienne du Castel; hans död lämnade henne ensam att försörja tre barn, sin mor och en ung släkting.
Rosendebatten
Med Brevet till kärleksguden och sina brev om Rosenromanen bestred hon Jean de Meuns bild av kvinnor.
Historia, allegori och råd
Levnadsteckningen över Karl V, Kvinnostaden, Boken om de tre dygderna och Den politiska kroppen följer tätt på varandra.
Att skriva under inbördeskriget
Under konflikten mellan armagnacer och burgunder skrev hon en klagan över Frankrikes olyckor och Boken om freden; sedan lämnade hon Paris, troligen för klostret i Poissy.
Jeanne d’Arc
Hennes sista kända verk, Ditié de Jehanne d’Arc, firar Jungfruns segrar; Christine dog omkring 1430.
Förstå ett liv på djupet
01En venetianska vid Karl V:s hov
Christine föddes i Venedig omkring 1364 som dotter till Tommaso da Pizzano, en läkare och astrolog utbildad i Bologna som Karl V kallade till Paris. Hon växte upp nära ett hov som lät översätta Aristoteles till franska och samlade ett berömt kungligt bibliotek. Som hon senare berättade uppmuntrade fadern hennes studier mer än seden tillät för en flicka. Gift vid femton års ålder med den kunglige sekreteraren Étienne du Castel förlorade hon sin beskyddare när kungen dog 1380, därefter sin far och 1390 sin make. Vid tjugofem års ålder fick hon föra processer om skulder och arv samtidigt som hon försörjde sitt hushåll.
02Att leva på pennan och rosendebatten
I slutet av 1390-talet började Christine med lyrik, bland annat ballader om sitt änkestånd, och sökte snart beskyddare bland de kungliga prinsarna. Hon övervakade avskrivningen och illumineringen av sina handskrifter och överlämnade dem till drottning Isabella av Bayern och till hertigarna av Orléans, Berry och Burgund. Åren 1401 och 1402 angrep hon Rosenromanens kvinnofientlighet mot kungliga sekreterare och klerker som försvarade Jean de Meun, och samlade debattens brev i en dossier åt drottningen. Därefter följde allegoriska verk, bland dem Boken om Fortunas föränderlighet, där hon berättar hur hon förvandlades till man för att styra sitt skepp efter makens död.
03Kvinnostaden och de tre dygderna
I Boken om kvinnostaden, skriven 1404 och 1405, skildrar Christine hur hon känner sig nedtryckt av lärda mäns omdömen tills Förnuftet, Rättrådigheten och Rättvisan visar sig och ger henne i uppdrag att bygga en stad för förtjänstfulla kvinnor. Genom att bearbeta Boccaccios Om berömda kvinnor samlar hon härskarinnor, uppfinnare, lärda, profetissor, trogna hustrur och helgon som belägg mot de auktoriteter som nedvärderade kvinnor. Boken om de tre dygderna, fullbordad 1405 för Margareta av Burgund, gör detta försvar till praktiska råd för alla stånd, från furstinnor och godsförvalterskor till köpmanshustrur, tjänarinnor och fattiga. Dess realism i fråga om rykte och rangordning har fått läsare att kalla den både skarpsinnig och konservativ.
04Råd i ett splittrat rike
När Karl VI:s sinnessjukdom öppnade en maktkamp mellan husen Orléans och Burgund vände sig Christine direkt till furstarna. Boken om den politiska kroppen, skriven mellan 1404 och 1407 för den unge dauphinen Ludvig av Guyenne, beskriver riket som en kropp vars furste, riddare och folk är skyldiga varandra omsorg och tjänst. Hon byggde på Aristoteles i Nicole Oresmes översättningar, på Valerius Maximus och på Johannes av Salisbury, och skrev senare om krigets lagar och om freden. Efter 1418 tystnade hon, troligen i klostret i Poissy, tills hennes dikt från 1429 hyllade Jeanne d’Arc. År 1949 såg Simone de Beauvoir i henne den första kvinna som grep pennan för att försvara sitt kön.
Hennes verk spreds i dedikationshandskrifter och tidiga tryck, med engelska översättningar tryckta mellan 1478 och 1521 och en portugisisk version 1518. Modern forskning har återupptäckt henne som politisk tänkare och som en av de första rösterna i den långa debatten om kvinnor; Simone de Beauvoir hyllade henne 1949, men etiketten ”feminist” är fortfarande omstridd som anakronistisk.
Källor & referenspunkter