En fråga kan förändra ett liv.
Sokrates var atenare, soldat i flera fälttåg och en outtröttlig samtalspartner. Hans liv omfattade både den atenska demokratins makt och dess senare kriser. Han skrev ingenting: vi möter honom främst genom Platon, Xenofon och Aristofanes. Dessa författare hade olika syften; inget av deras porträtt är en neutral återgivning av hans tänkande.
Sokrates föddes i Aten, i demen Alopeke. Traditionen anger att hans far hette Sofroniskos och hans mor Fainarete, men detaljerna om hans ungdom är osäkra. Hans filosofi skulle utvecklas i stadens medborgarliv snarare än som en skola med en skriftlig läroplan.
Källorna placerar honom i fälttågen vid Potidaia, Delion och Amfipolis under konflikterna mellan Aten och dess rivaler. Platon betonar hans uthållighet och mod. Porträttet påminner oss om att det sokratiska frågandet inte ägde rum utanför stadens förpliktelser och våld.
I Molnen karikerar Aristofanes Sokrates som en mästare på vilseledande argument och spekulationer om naturen. Komedin är satir, inte reportage. Den visar ändå hur hans namn redan för en atensk publik kunde stå för ett oroande sätt att ifrågasätta etablerade övertygelser.
I Platons Försvarstal berättar Sokrates att han motsatte sig ett olagligt kollektivt förfarande efter slaget vid Arginusai och vägrade delta i gripandet av Leon under de trettios styre. Episoderna tecknar en bild av ett engagemang för rättvisa som inte kan likställas med lydnad inför någon särskild regim.
Anklagad för gudlöshet och för att fördärva de unga ställdes Sokrates inför rätta och dömdes till döden av en atensk domstol. Platon och Xenofon ger skildringar av hans försvar. Faidon gestaltar hans sista timmar och hur han tar giftet; verkets filosofiska betydelse är större än ett enkelt referat.
Sokrates föddes omkring 469 f.Kr. och tillbringade större delen av sitt liv i Aten. Antika källor förknippar hans far Sofroniskos med stenhuggeri och hans mor Fainarete med barnmorskekonst, men detaljerna om hans tidiga utbildning är osäkra. Hans vuxna liv utspelade sig under demokratisk politik, imperial expansion och det peloponnesiska kriget. Uppgifterna om tjänst vid Potidaia, Delion och Amfipolis placerar det filosofiska samtalet vid sidan av en medborgarsoldats skyldigheter. Han var varken universitetslärare eller författare med en skriftlig lära: det typiska sammanhanget för hans verksamhet var samtal med människor han mötte i staden.
Det sokratiska problemet börjar med en enkel svårighet: Sokrates skrev ingenting, medan de som skildrar honom har olika syften. Platon skapar filosofiska dramer, Xenofon försvarar en nyttig och from lärare och Aristofanes gör en intellektuell kändis till komiskt material. I Platons dialoger frågar samtalen ofta vad mod, fromhet eller rättvisa är och prövar därefter svaren mot andra uppfattningar som deltagarna förbinder sig till. Ett olöst slut kan visa behovet av bättre undersökning snarare än bevisa att sanning är omöjlig. Att återskapa den historiska personen kräver därför jämförelse, inte att varje yttrande från gestalten Sokrates behandlas som självbiografi.
Atens nederlag 404 f.Kr. och de trettios styre lämnade ett skadat politiskt samhälle innan demokratin återkom 403. Sokrates hade förbindelser med omstridda personer, däribland Alkibiades och Kritias, även om en sådan relation inte bevisar ansvar för deras handlande. Platon skildrar honom när han motsätter sig både ett olagligt demokratiskt förfarande efter Arginusai och en oligarkisk order att gripa Leon från Salamis. Episoderna gör varje enkel partipolitisk etikett problematisk. Hans kritik av oprövade åsikter kunde utmana demokratisk självgodhet, men gav inte automatiskt ett politiskt program eller rättfärdigade hans bekantas våld.
År 399 f.Kr. ställdes Sokrates inför rätta för gudlöshet och för att fördärva de unga, befanns skyldig och avrättades. De formella anklagelserna bör skiljas från bredare religiös och politisk oro; ingen bevarad källa ger ett transparent rättegångsprotokoll. Platon och Xenofon förklarar hans handlande på olika sätt, medan Kriton och Faidon gör fängslandet och döden till filosofiska scener. Senare skolor gjorde anspråk på honom som förebild för undersökning, självbehärskning eller frihet. Hans arv är därför inte ett enda system som säkert kan återvinnas, utan ett bestående krav att förena skäl, handling och de offentliga följderna av ett liv.
Det ”sokratiska problemet” består: hur kan den historiska människan skiljas från de gestalter som dessa texter skapar? Osäkerheten hör till hans eftermäle. Rättegången kan inte ensam sammanfatta den atenska demokratin, och hans relationer till några av dess motståndare gör bilden mer komplicerad. Hans mest bestående arv är kravet att utsätta våra övertygelser för en levande prövning.
Källor & referenspunkter