Ingenting är utan skäl.
En monad är en enkel substans utan delar, utsträckning eller gestalt. Hela dess liv består av förnimmelser, som framställer det mångfaldiga i det enda, och av strävanden, de tendenser som för den från en förnimmelse till nästa; monaderna har inga fönster genom vilka något skulle kunna komma in.
Om en tänkande maskin förstorades till en kvarns storlek skulle en besökare därinne bara finna delar som skjuter på varandra och aldrig en förnimmelse.
Eftersom skapade substanser inte verkar på varandra har Gud från början ordnat deras tillstånd så att var och en utvecklas enligt sin egen lag och ändå stämmer exakt med alla andra; föreningen av själ och kropp är det mest slående fallet.
Två ur gjorda av en fulländad hantverkare visar samma tid utan någon förbindelse sinsemellan, eftersom vart och ett är byggt för att gå rätt.
Vid sidan av motsägelseprincipen, som styr de nödvändiga sanningarna, hävdar Leibniz att ingenting är eller sker utan ett tillräckligt skäl till varför det är så och inte annorlunda; tillämpad på hela serien av kontingenta ting leder principen till Gud som deras yttersta skäl.
En våg med lika vikter på lika avstånd förblir i jämvikt, eftersom det inte finns något skäl för den att slå över åt ena sidan snarare än åt den andra.
Guds förstånd rymmer oändligt många möjliga världar; hans godhet valde, och hans makt skapade, den som förenar den största mångfalden med den största ordningen, även om den innehåller onda ting som en sämre värld skulle ha undvikit.
En fältherre föredrar en stor seger med ett lätt sår framför ett tillstånd utan sår och utan seger.