En osäker födelse
Moderna forskare förlägger hans födelse till omkring 99 f.Kr.; Hieronymus senare krönika anger ungefär 94 f.Kr.
Romersk epikureism · lärodiktning · ca 99 – ca 55 f.Kr.
Lucretius
Att förstå naturen för att befria sinnet från fruktan.
Rom · romerska Italien
Biografi
Tråden i ett liv.
Titus Lucretius Carus var en romersk diktare i Ciceros och Caesars generation som framställde Epikuros filosofi i Om tingens natur, en latinsk dikt i sex böcker. Nästan ingenting tillförlitligt är känt om hans liv; dikten framställer honom som en lärare som använder en förklaring av atomer, tomrum och slump för att befria läsarna från fruktan för gudarna och för döden.
Mottagaren
Dikten är riktad till Gaius Memmius, pretor 58 f.Kr., en romersk politiker som även räknade diktare till sin krets.
Ett rapporterat dödsfall
Vergiliusbiografin som tillskrivs Donatus daterar hans död till 55 f.Kr., den dag då Vergilius tog på sig mannatogan.
Ciceros brev
I februari 54 f.Kr. skriver Cicero till sin bror Quintus om Lucretius dikter – det äldsta säkra vittnesbördet.
Hieronymus legend
Hieronymus krönika berättar om en kärleksdryck, vansinne, böcker skrivna i klara stunder och självmord.
Återupptäckt och tryck
Poggio Bracciolini återfinner en handskrift 1417; den första tryckta utgåvan kommer ut i Brescia omkring 1473.
Förstå ett liv på djupet
01Ett nästan okänt liv
Ingen antik biografi över Titus Lucretius Carus har bevarats. Dikten nämner sin mottagare, Gaius Memmius, pretor 58 f.Kr., men säger ingenting om diktarens familj, hemort eller bana. Ett brev från Cicero visar att verket var i omlopp i februari 54 f.Kr. Hieronymus krönika, skriven omkring 380 e.Kr., daterar hans födelse till omkring 94 f.Kr. och berättar om vansinne, en kärleksdryck och självmord under hans fyrtiofjärde levnadsår; Vergiliusbiografin som tillskrivs Donatus förbinder hans död med 55 f.Kr. Dessa sena och delvis motsägelsefulla notiser förklarar de vedertagna dateringarna ca 99 – ca 55 f.Kr. och varnar för att läsa dikten genom legenden.
02En epikureisk dikt för Rom
Lucretius skrev i Ciceros och Caesars generation, då epikureismen lockade romerska läsare och undervisades i Italien, särskilt av Philodemos i Kampanien. Han valde den latinska hexametern, det versmått som Ennius och den grekiske diktarfilosofen Empedokles hade använt, trots att Epikuros sades misstro poesin. Han beklagar modersmålets fattigdom och smider ett ordförråd för grekiska tankar: första upphov, tingens frön, första kroppar. Han vänder sig till Memmius i en svår tid för fäderneslandet, framställer Epikuros som en befriare som bröt en skräckinjagande religions grepp och erbjuder sina verser som honung på kanten av en bitter bägare.
03De sex böckernas uppbyggnad
De sex böckerna går fram parvis. Bok 1 och 2 fastslår att ingenting uppstår ur ingenting, att allt är atomer och tomrum, att atomerna rör sig och avviker och att världarna är otaliga. Bok 3 och 4 visar att ande och själ är dödliga, så att döden är ingenting för oss, och förklarar varseblivningen genom tunna hinnor, liksom drömmar och kärlekens lidelse. Bok 5 och 6 beskriver vår världs uppkomst och undergång, livets och civilisationens ursprung och fenomen som åska, jordbävningar, magneter och sjukdomar, och slutar med pesten i Aten. Upprepningar, ouppfyllda löften och det tvära slutet tyder på att dikten lämnades ofullbordad.
04Överlevnad, återupptäckt och läsare
Vergilius, Ovidius och Seneca läste dikten och lät den eka i sina verk, medan de kristna författarna Lactantius och Arnobius citerade eller efterliknade den, ofta för att bekämpa den. Texten har främst överlevt genom två handskrifter från nionde århundradet som i dag finns i Leiden. År 1417 fann humanisten Poggio Bracciolini en avskrift i ett klosterbibliotek norr om Alperna, och den första tryckta utgåvan kom ut i Brescia omkring 1473. Machiavelli skrev av dikten för hand, Montaigne försåg Denis Lambins utgåva från 1563 med anteckningar och Gassendi väckte den epikureiska atomismen till liv igen. Lachmanns utgåva från 1850 blev en milstolpe i textkritiken. Populära berättelser där en enda återupptäckt satte igång moderniteten ifrågasätts av specialister.
Bevarad i några få medeltida handskrifter och återupptäckt 1417 gav dikten näring åt tidigmoderna debatter om atomism, försyn och själen, från Montaigne och Gassendi till upplysningens materialister. Den förblir en huvudkälla till den epikureiska fysiken och ett stort verk i den latinska poesin, även om det fortfarande diskuteras hur troget den återger sin grekiska förlaga.
Källor & referenspunkter