Betydelse och användning
Pröva språkspel, familjelikhet och anmärkningarna om regler mot exempel hämtade ur vardagligt tal.
En fristående introduktion. Guiden följer verket; den är varken den fullständiga texten eller en översättning.
Placera texten
Wittgenstein arbetade på boken från 1936 och daterade förordet januari 1945, men drog tillbaka den från publicering och lät den komma ut först efter sin död. Den utgavs 1953, redigerad av G. E. M. Anscombe och Rush Rhees, med Anscombes engelska översättning mitt emot den tyska texten. Redaktörerna tryckte ett senare maskinskrivet manus som ”Del II”; revisionen från 2009 av P. M. S. Hacker och Joachim Schulte kallar det Psykologins filosofi – ett fragment. Undersökningarna inleds med Augustinus skildring av hur ett barn lär sig ord och använder den för att ifrågasätta tanken att varje ord benämner ett föremål. Genom språkspel, familjelikhet och anmärkningarna om att följa en regel och om ett privatspråk hävdar Wittgenstein att betydelsen i många fall är användningen inom gemensamma praktiker, och att filosofiska problem uppstår när språket lyfts ut ur det arbete det vanligen utför.
Efter argumenten
Språkspel: Ord förstås inom verksamheter som att ge order, beskriva, rapportera, gissa eller skämta; ingen enskild funktion bestämmer språket som helhet. Att följa en regel: Att följa en regel är en praktik som bärs upp av inövning och samstämmighet i reaktioner, inte en inre tolkning som på förhand avgör varje framtida steg. Privatspråk: Ett språk vars ord bara syftade på en enda talares inre förnimmelser skulle sakna varje kriterium för korrekt användning, så att allt som föreföll riktigt skulle vara riktigt.
Fortsätter läsningen
Läs §§ 1 till 43 långsamt, sedan anmärkningarna om regler från § 185 till § 242 och om förnimmelser från § 243; pröva varje anmärkning mot ett eget exempel i stället för att plocka ut teser. Wittgenstein arbetade på boken från 1936 och daterade förordet januari 1945, men drog tillbaka den från publicering och lät den komma ut först efter sin död. Den utgavs 1953, redigerad av G. E. M. Anscombe och Rush Rhees, med Anscombes engelska översättning mitt emot den tyska texten. Redaktörerna tryckte ett senare maskinskrivet manus som ”Del II”; revisionen från 2009 av P. M. S. Hacker och Joachim Schulte kallar det Psykologins filosofi – ett fragment.
Många filosofiska gåtor löses upp när vi beskriver hur ord faktiskt används i stället för att söka efter dolda väsen.
Din tur att tänka.
- I vilket språkspel gör ordet du undersöker sitt arbete?
- Vad gör ett visst sätt att fortsätta en talföljd korrekt, om inte en inre tolkning?
Ditt urval och dina framsteg finns kvar i den här webbläsaren.