Född bland sakyerna
Traditionen förlägger hans födelse till Lumbinī, i sakyernas land vid Himalayas fot; många historiker föredrar en senare datering.
Tidig buddhism · medelvägen · ca 563 – ca 483 f.Kr. (traditionella dateringar)
Buddha
Förstå lidandet för att bli fri från det.
Lumbini · Bodh Gaya · Sarnath · Kushinagar
Biografi
Tråden i ett liv.
Siddhattha Gotama, kallad Buddha eller ”den uppvaknade”, var en kringvandrande lärare på Gangesslätten vars tal, memorerade och vidareförda av hans gemenskap, står vid ursprunget till de buddhistiska traditionerna. Han lärde ut en medelväg mellan njutningslystnad och självspäkning, en analys av lidandet och dess orsaker samt en övning i etik, meditation och insikt; ingen text skriven med hans egen hand finns bevarad.
Uppbrottet
Vid tjugonio års ålder lämnade han familjelivet för att som kringvandrande asket söka befrielse.
Uppvaknande och första talet
Efter år av meditation och askes nådde han uppvaknandet i Uruvelā och undervisade sedan fem följeslagare nära Benares.
Undervisning och gemenskap
Han undervisade i Magadha och Kosala och grundade ordnar av munkar och nunnor som stöddes av lekmannaanhängare.
Det slutgiltiga utslocknandet
Han dog vid omkring åttio års ålder i Kusinārā; hans reliker fördelades mellan flera gemenskaper.
Kanon skrivs ned
På Sri Lanka skrev munkar ned Palikanonen efter århundraden av muntlig överföring.
Förstå ett liv på djupet
01Bland sakyerna
Siddhattha Gotama, på sanskrit Siddhārtha Gautama, föddes bland sakyerna, ett folk vid Himalayas fot vars huvudort var Kapilavatthu; en pelare som kejsar Asoka lät resa anger Lumbinī som hans födelseort. Senare biografier gör honom till en prins uppvuxen i palatslyx, men sakyerna tycks ha styrts av en församling, och hans far Suddhodana var troligen snarare en ledande adelsman än en stor kung. Traditionen nämner hans mor Māyā, hans moster och fostermor Mahāpajāpatī, hans hustru Yasodharā och hans son Rāhula. De traditionella dateringarna, ca 563 till 483 f.Kr., vilar på senare kronologier; många historiker placerar i dag hans död närmare 400 f.Kr.
02Uppbrott och uppvaknande
Enligt ett ställe i kanon lämnade Gotama familjelivet vid tjugonio års ålder för att bli kringvandrande asket, en väg som då delades av många sökare. Han lärde sig meditation hos Āḷāra Kālāma och Uddaka Rāmaputta, behärskade deras fördjupningstillstånd och fann dem otillräckliga. Därefter praktiserade han hård fasta och självspäkning tillsammans med fem följeslagare tills han, nära döden, övergav dessa metoder. Sittande under ett träd i Uruvelā, nuvarande Bodh Gaya, nådde han uppvaknandet: insikten om hur lidande uppstår och hur det upphör. De fyra mötena och den stora striden mot Māras här utvecklas i senare biografier; de läses bäst som berättelser som undervisar, inte som krönika.
03Undervisning på Gangesslätten
Det första talet, riktat till hans fem tidigare följeslagare i hjortparken vid Isipatana nära Benares, lägger fram medelvägen och de fyra ädla sanningarna. Under omkring fyrtiofem år vandrade Gotama mellan städerna i Magadha och Kosala och tillbringade regntiden i parker som skänkts av beskyddare som kung Bimbisāra eller köpmannen Anāthapiṇḍika. Han grundade en gemenskap av munkar och därefter, enligt traditionen, av nunnor, av vilka Mahāpajāpatī var den första; de villkor som knöts till deras ordination är omstridda. Han undervisade brahminer, jainistiska asketer, härskare och husfäder, anpassade sina ord efter varje åhörarskara och bedömde människor efter deras handlingssätt snarare än efter deras födsel.
04Slutgiltigt utslocknande och ett mångstämmigt arv
Vid omkring åttio års ålder dog Gotama i Kusinārā; Det stora talet om det slutgiltiga utslocknandet skildrar hans sista resa och hans sista ord, som uppmanar lärjungarna att sträva med vaksamhet, eftersom alla betingade ting förgår. Hans reliker delades och placerades i stupor. Enligt traditionen reciterade ett koncilium i Rājagaha hans lära kort därefter; överföringen delades sedan upp i skolor, kejsar Asoka stödde gemenskapen under det tredje århundradet f.Kr., och Palikanonen skrevs ned på Sri Lanka under det första århundradet f.Kr. Parallella texter finns bevarade på gandhari, sanskrit, kinesiska och tibetanska. Ingen skrift av hans egen hand finns, och forskare jämför därför dessa skikt för att närma sig hans lära.
Hans lära gav upphov till theravada-, mahayana- och vajrayanatraditionerna i hela Asien och, från artonhundratalet, till västerländsk forskning och praktik, från Schopenhauers läsning till moderna meditationsrörelser. Historiker skiljer tidiga textlager från senare legend och läser kanonerna som gemenskapers verk snarare än som en redogörelse dikterad av en enda man.
Källor & referenspunkter