Läsa historien utifrån det mänskliga samhällets natur.
Den solidaritet som föds ur släktskap, allians eller klientskap binder människor till att försvara varandra och sträva mot gemensamma mål; den är starkast hos dem som lever ett hårt liv i öknens utkanter, och kungamakten är dess naturliga mål.
En stam som strider som en man kan överrumpla en rik stad vars invånare har överlåtit sitt försvar åt avlönade trupper.
Ibn Khaldun lägger fram som ny en självständig vetenskap vars föremål är människans sociala organisation: de förhållanden som nödvändigt uppstår när människor lever tillsammans, såsom solidaritet, styre, hantverk, städer och lärdom.
Till skillnad från retoriken, som övertygar, eller den politiska etiken, som föreskriver, beskriver denna vetenskap hur samhällen faktiskt beter sig, till exempel varför förfinade hantverk bara blomstrar i stora städer.
En dynasti som bygger på stark solidaritet varar vanligen omkring tre generationer, ungefär 120 år: grundarna bevarar ökenlivets dygder, deras söner upprätthåller dem genom efterbildning, och sonsöner som växt upp i bofast lyx glömmer vad som vann makten.
Grundarens sonsöner förlitar sig på legosoldater och tyngre skatter tills en hårdare grupp från utkanterna ersätter dem och kretsloppet börjar om.
En berättelse ska bedömas inte bara efter tillförlitligheten hos dem som förde den vidare utan också efter om dess innehåll är möjligt med hänsyn till civilisationens natur; omöjliga siffror eller händelser röjer misstag, partiskhet eller lättrogenhet.
Han avvisar påståendet att Mose räknade 600 000 israelitiska krigare och hävdar att en så väldig här varken kunde försörjas eller ställas upp i ett sådant land.