Odla de groddar av godhet som varje hjärta redan bär.
Mencius hävdar att varje hjärta har fyra groddar (duan): medkänsla, skam, aktning och sinnet för rätt och orätt. Odlade växer de till medmänsklighet, rättrådighet, rituell anständighet och visdom, lika säkert som ett frö växer när det sköts.
En förbipasserande som rycker till och sträcker ut handen när ett litet barn vinglar mot en öppen brunn visar medkänslans grodd före all beräkning.
Att säga att människans natur är god är att säga att människor strävar mot det goda som vatten strävar att rinna nedför. Orätt uppstår när denna tendens försummas eller skadas, inte ur vad människor är av naturen.
Oxberget var en gång skogklätt; yxor och betande hjordar gjorde det kalt, men ingen borde dra slutsatsen att träd inte hör till bergets natur.
En härskare som utvidgar den medkänsla han redan känner styr människovänligt: han lättar skatter och straff, tryggar folkets försörjning och undervisar det först därefter. Utan stadig försörjning, säger Mencius, kan de flesta människor inte bevara ett stadigt hjärta.
Kung Xuan av Qi skonade en oxe som han såg darra på väg till offret; Mencius ber honom utvidga samma känsla till sitt eget folk.
Det flodlika qi är ett moraliskt mod som växer ur att ständigt göra det som är rätt. Det måste näras tålmodigt: man får varken glömma det eller försöka tvinga fram dess växt.
En bonde från Song, otålig med sin gröda, drog i varje grodd för att hjälpa den att växa; nästa morgon hade hela åkern vissnat.