Födelse och en latinsk barndom
Född på slottet Montaigne i Périgord lärde han sig latin som första språk av en tysk informator.
Renässanshumanism · skepticism · 1533–1592
Michel de Montaigne
Måla inte varat, utan övergången.
Montaigne (Périgord) · Bordeaux · Rom
Biografi
Tråden i ett liv.
Michel de Montaigne var domare, borgmästare i Bordeaux och lantadelsman som, sedan han 1571 dragit sig tillbaka till sitt bibliotek, uppfann en ny form av skrivande: essän. Genom att pröva sitt omdöme på böcker, seder, vänskap, sjukdom och död gjorde han sig själv till ämne för sin bok och utvann ur den antika skepticismen och moralfilosofin en uthållig undersökning av det mänskliga vetandets gränser.
Parlamentet och vänskapen
Som rådsherre i parlamentet i Bordeaux blev han vän med Étienne de La Boétie, som dog 1563.
Tillbakadragandet till biblioteket
Sedan han sålt sitt ämbete drog han sig tillbaka till sitt gods och markerade tillbakadragandet med en latinsk inskrift.
Första utgåvan och resan
De två första böckerna av Essayerna kom ut i Bordeaux före hans resa genom Schweiz, Tyskland och Italien.
Borgmästare i Bordeaux
Vald medan han var utomlands och omvald 1583, satt han två mandatperioder under religionskrigen.
Tredje boken och sista tilläggen
Parisutgåvan 1588 lade till bok III; han fortsatte att anteckna i sitt exemplar ända till sin död 1592.
Förstå ett liv på djupet
01En latinsk barndom och en domarbana
Michel Eyquem föddes den 28 februari 1533 på slottet Montaigne i Périgord, i en förmögen köpmannasläkt från Bordeaux som nyligen hade upptagits i adeln. Fadern Pierre Eyquem, senare borgmästare i Bordeaux, lät en tysk informator lära honom latin som första språk innan han skickades till Collège de Guyenne. Efter juridiska studier blev han rådsherre, först i Périgueux och från 1557 i parlamentet i Bordeaux. Där knöt han vänskap med Étienne de La Boétie, vars död 1563 han skildrade i ett långt brev och vars minne går igen i hela Essayerna. År 1565 gifte han sig med Françoise de La Chassaigne; av deras sex döttrar överlevde bara Léonor barndomen.
02Tillbakadragandet och de första Essayerna
Efter faderns död 1568 gav Montaigne ut sin översättning av Sebonds Naturliga teologi, ärvde godset och dess namn och sålde 1570 sitt ämbete. En latinsk inskrift daterad 1571 dokumenterar hans tillbakadragande till biblioteket i slottets torn, ett rum vars takbjälkar han senare lät täcka med sentenser ur Skriften och ur antika författare. Under samma år gav han ut La Boéties verk och mottog kedjan av Sankt Mikaels orden. Mitt under religionskrigen började han omkring 1572 en rad korta kapitel om läsning och exempel, som långsamt blev en redogörelse för hans eget omdöme. De två första böckerna kom ut i Bordeaux 1580.
03Resan, borgmästarämbetet och inbördeskriget
I juni 1580 gav sig Montaigne ut på en resa på sjutton månader genom Schweiz, Tyskland och Italien, delvis för att söka lindring för sina njurstenar. I Rom återlämnade de påvliga censorerna Essayerna med anmärkningar som inte innebar någon fördömelse, och han fick romerskt medborgarskap. Vid baden nära Lucca fick han veta att han valts till borgmästare i Bordeaux; han innehade ämbetet från 1581 till 1585 och omvaldes 1583. Som moderat katolik med förtroende hos både Henrik av Navarra och hovet verkade han som medlare i konflikterna med Ligan. Parisutgåvan 1588 lade till en tredje bok, och den sommaren höll Ligans anhängare honom en kort tid fängslad i Bastiljen.
04Sista tilläggen och ett omstritt arv
År 1588 mötte Montaigne Marie de Gournay, som blev hans ”adoptivdotter” och senare hans utgivare. Fram till sin död på slottet den 13 september 1592 fyllde han marginalerna i ett exemplar av 1588 års utgåva med tillägg; den volymen kallas i dag Bordeauxexemplaret. Gournays utgåva från 1595 vilar på ett annat reviderat exemplar, och förhållandet mellan de två texterna diskuteras fortfarande. Lästa av Charron, Pascal och Descartes, översatta till engelska av John Florio 1603 och återklingande hos Shakespeare, sattes Essayerna på Index av Rom 1676. Uttolkarna är fortfarande oeniga om huruvida han bör läsas som skeptiker, fideistisk katolik, stoiker, epikuré eller fritänkare, och om hans uppfattningar förändrades över tid.
Essayerna gav den europeiska prosan en ny form och ett föredöme för uppriktig självrannsakan. Pascal polemiserade mot dem, Descartes omarbetade deras tvivel, Shakespeare hämtade stoff ur dem, Bacon övertog deras namn, och Rousseau, Emerson och Nietzsche beundrade dem. Debatten fortsätter om hans skepticism, hans religion, hans måttfullhetens politik och hans omdömen om kvinnor och om Amerikas folk.
Källor & referenspunkter