Försvar för Raymond Sebond
Essayernas längsta kapitel börjar som ett försvar för Sebonds naturliga teologi och blir en ihållande attack på mänsklig förmätenhet. Montaigne jämför människor med djur, samlar filosofernas oenighet och betvivlar sinnenas tillförlitlighet, och drar slutsatsen att förnuftet ensamt inte kan lyfta människan över hennes villkor.
Förstå texten
Kapitlet står i bok II som kapitel 12 och skrevs troligen till största delen omkring 1576 och utvidgades fram till 1592. År 1569 hade Montaigne på faderns begäran gett ut sin översättning av Sebonds latinska Naturliga teologi. Läsare diskuterar fortfarande om kapitlet stöder tron genom att förödmjuka förnuftet eller i tysthet undergräver det försvar det säger sig erbjuda.
Viktiga punkter
- 01
Mänsklig förmätenhet
Montaigne angriper föreställningen att människan är naturens herre och betonar hur lite vi vet om vad djur förnimmer eller tänker.
- 02
Filosofernas oenighet
Skolornas ändlösa oenighet om själen, gudarna och det högsta goda visar att förnuftet inte kan avgöra sina egna frågor.
- 03
Sinnenas gränser
Utan ett kriterium för att pröva förnimmelserna kan inget omdöme göra anspråk på visshet; skeptikern håller inne med sitt bifall och fortsätter att undersöka.
Fördjupa dig i idéerna
Tvivel mot förmätenhet
Undersök hur Apologin använder djuren, filosofernas strider och sinnenas svaghet för att förödmjuka förnuftet.
Placera texten
Kapitlet står i bok II som kapitel 12 och skrevs troligen till största delen omkring 1576 och utvidgades fram till 1592. År 1569 hade Montaigne på faderns begäran gett ut sin översättning av Sebonds latinska Naturliga teologi. Läsare diskuterar fortfarande om kapitlet stöder tron genom att förödmjuka förnuftet eller i tysthet undergräver det försvar det säger sig erbjuda. Essayernas längsta kapitel börjar som ett försvar för Sebonds naturliga teologi och blir en ihållande attack på mänsklig förmätenhet. Montaigne jämför människor med djur, samlar filosofernas oenighet och betvivlar sinnenas tillförlitlighet, och drar slutsatsen att förnuftet ensamt inte kan lyfta människan över hennes villkor.
Efter argumenten
Mänsklig förmätenhet: Montaigne angriper föreställningen att människan är naturens herre och betonar hur lite vi vet om vad djur förnimmer eller tänker. Filosofernas oenighet: Skolornas ändlösa oenighet om själen, gudarna och det högsta goda visar att förnuftet inte kan avgöra sina egna frågor. Sinnenas gränser: Utan ett kriterium för att pröva förnimmelserna kan inget omdöme göra anspråk på visshet; skeptikern håller inne med sitt bifall och fortsätter att undersöka.
Fortsätter läsningen
Läs inledningen om Sebond, sedan jämförelsen med djuren och framställningen av pyrrhonismen; lägg märke till var Montaigne talar i eget namn och var han återger de antikas åsikter. Kapitlet står i bok II som kapitel 12 och skrevs troligen till största delen omkring 1576 och utvidgades fram till 1592. År 1569 hade Montaigne på faderns begäran gett ut sin översättning av Sebonds latinska Naturliga teologi. Läsare diskuterar fortfarande om kapitlet stöder tron genom att förödmjuka förnuftet eller i tysthet undergräver det försvar det säger sig erbjuda.
Frågor att ta med i läsningen
- Förminskar jämförelsen med djuren människan, eller placerar den bara tillbaka henne i naturen?
- Om förnuftet inte kan avgöra sina egna tvister, vad återstår då för att vägleda tro och handling?
Det skeptiska tvivlet i Apologin tyglar förmätenheten utan att förbjuda undersökande eller vardagsliv.
Hur kan verket läsas?
Läs inledningen om Sebond, sedan jämförelsen med djuren och framställningen av pyrrhonismen; lägg märke till var Montaigne talar i eget namn och var han återger de antikas åsikter.
Utgåvor och källor
Sammanfattningar och nyckelpunkter är redaktionens egna tolkningar. De vägleder läsningen men ersätter inte en textutgåva. Redaktionell metod ↗