Moskva och Sankt Petersburg
Född i Moskva som son till en sjukhusläkare utbildades han vid Huvudingenjörsskolan och lämnade sedan tjänsten för att skriva.
Filosofisk roman · frihet och tro · 1821–1881
Fjodor Dostojevskij
Pröva idéer mot människors liv.
Moskva · Sankt Petersburg · Omsk
Biografi
Tråden i ett liv.
Fjodor Dostojevskij var en rysk romanförfattare vars diktning iscensätter filosofiska argument genom gestalter som lever, lider och handlar efter sina idéer. Som före detta politisk fånge, dömd till straffarbete i Sibirien, ställde han frihet, skuld, tro och gränserna för rationell kalkyl mot sin tids självsäkra teorier, utan att låta en enda röst avgöra debatten.
Arma människor
Hans första roman hälsades av kritikern Vissarion Belinskij som debuten av en betydande författare.
Gripande, Sibirien och återkomst
Gripen tillsammans med Petrasjevskijkretsen genomgick han en skenavrättning, fyra års straffarbete i Omsk och militärtjänst innan han återvände till Sankt Petersburg.
Tidskrifter och källarhålet
Tillsammans med brodern Michail gav han ut tidskrifterna Vremja och Epocha; den andra publicerade Anteckningar från källarhålet 1864.
De stora romanerna
Brott och straff kom ut 1866; Idioten och Onda andar följde, till stor del skrivna utomlands tillsammans med hans andra hustru, Anna Snitkina.
Dagbok, Karamazov och död
En författares dagbok, Pusjkintalet 1880 och Bröderna Karamazov föregick hans död i Sankt Petersburg 1881.
Förstå ett liv på djupet
01Ungdom, första framgång och gripande
Fjodor Dostojevskij föddes i Moskva 1821 och växte upp i familjen till en läkare vid Mariinskijsjukhuset för fattiga. Efter moderns död skickades han till Huvudingenjörsskolan i Sankt Petersburg; 1844 lämnade han tjänsten för att skriva och översatte Balzacs Eugénie Grandet. Hans första roman, Arma människor, utgiven 1846, hyllades av kritikern Vissarion Belinskij, men Dubbelgångaren och berättelserna som följde mottogs svalare. År 1849 greps han tillsammans med medlemmar av Petrasjevskijkretsen, där man diskuterade franska socialistiska idéer; där hade han läst upp Belinskijs förbjudna brev till Gogol.
02Skenavrättning, straffarbete och återkomst
I december 1849 fördes de dömda ut på Semjonovskijtorget för att arkebuseras, och först i sista stund tillkännagavs att straffen hade omvandlats. Dostojevskij tillbringade fyra år i fängelselägret i Omsk och tjänstgjorde därefter som menig soldat i Semipalatinsk, där han 1857 gifte sig med Maria Isajeva. Tillbaka i Sankt Petersburg 1859 öste han ur sina fängelseår i Anteckningar från döda huset och gav med brodern Michail ut tidskrifterna Vremja och Epocha. Nära rörelsen för den ”inhemska jorden” hoppades han på en försoning mellan de bildade klasserna och det ryska folket, och evangeliet som han läst i fängelset förblev en bestående referenspunkt för honom.
03Källarhål, skulder och de stora romanerna
År 1864 gav han ut Anteckningar från källarhålet, ett polemiskt svar på den rationella egoism som försvarades i Vad bör göras?, romanen som Nikolaj Tjernysjevskij hade gett ut 1863. Samma år förlorade han sin hustru och sin bror, och han kämpade med tunga skulder och tvångsmässigt spelande. Brott och straff, publicerad som följetong i Russkij vestnik 1866, gjorde honom till en stor romanförfattare; för att uppfylla ett kontrakt dikterade han Spelaren för stenografen Anna Snitkina, som han gifte sig med 1867. Paret bodde utomlands till 1871, och där skrev han Idioten och Onda andar, en roman som föranleddes av mordet som Sergej Netjajevs revolutionära cell begick.
04En författares dagbok, Karamazov och ett omstritt arv
Tillbaka i Ryssland redigerade han veckotidningen Medborgaren och gav sedan själv ut En författares dagbok, en blandning av berättelser, minnen och politiska kommentarer vars nationalism, antikatolska polemik och antisemitiska passager hör till bilden. Efter att hans lille son Aljosja dött 1878 besökte han klostret Optina pustyn tillsammans med Vladimir Solovjov. Hans tal om Pusjkin i Moskva 1880 mottogs med entusiasm, och Bröderna Karamazov, publicerad som följetong 1879 och 1880, krönte hans verk. Han dog i Sankt Petersburg 1881 och efterlämnade romaner som filosofer skulle läsa på slående olika sätt.
Nietzsche, Sjestov, Berdjajev, Camus och Sartre läste honom som en utforskare av frihet och nihilism, och Michail Bachtin gjorde hans romaner till förebilden för en polyfon form där självständiga röster inte smälter samman. Hans nationalism, hans fientlighet mot katolicismen och de antisemitiska passagerna i hans journalistik hör också till detta arv och kräver en kritisk läsning.
Källor & referenspunkter