Födelse i Meng
Traditionen förlägger Zhuang Zhous födelse till omkring 369 f.Kr. i Meng, i staten Song.
Ett öppet bibliotek för tanken
Vandra fritt bland tingen medan de förvandlas.
Zhuangzi, vars personnamn var Zhuang Zhou, var en tänkare från de stridande staternas tid som traditionen minns som en anspråkslös ämbetsman från Meng som avböjde höga ämbeten. Genom liknelser, dialoger och paradoxer ifrågasätter boken som bär hans namn fasta omdömen om rätt och fel, utforskar skicklighet, förvandling och död och föreställer sig en fri och obekymrad vandring bortom den vanliga nyttan.
Traditionen förlägger Zhuang Zhous födelse till omkring 369 f.Kr. i Meng, i staten Song.
Enligt Sima Qian avböjde han ett erbjudande från kung Wei av Chu, som regerade från 339 till 329 f.Kr., om att bli hans förste minister.
Hans vän och motståndare i debatt, Hui Shi, dog omkring 310 f.Kr.; boken visar senare Zhuangzi sörjande sin ende verklige samtalspartner.
Enligt traditionen dog Zhuang Zhou omkring 286 f.Kr.; en berättelse i boken låter honom avböja en påkostad begravning.
Guo Xiang, som dog 312, efterlämnade den redaktion i 33 kapitel och den kommentar genom vilka boken har förts vidare.
År 742 gav Tanghovet boken titeln Den sanna skriften från det södra blomsterlandet (Nanhua zhenjing).
Enligt traditionen levde Zhuang Zhou från omkring 369 till 286 f.Kr. i Meng, i den lilla staten Song. Han-historikern Sima Qian uppger att han var ämbetsman i en lackträdsträdgård, samtida med kung Hui av Liang och kung Xuan av Qi, och att han avböjde ett högt ämbete som kungen av Chu erbjöd honom. Nästan alla andra detaljer kommer från boken som bär hans namn, vars berättelser om den egna hjälten – fiskande i floden Pu, lånande säd, debatterande med Hui Shi, sörjande sin hustru – är litterära porträtt snarare än dokumentära belägg.
Den traderade boken inleds med sju inre kapitel, som många forskare ser som den kärna som står Zhuang Zhou närmast. De sträcker sig från jättefisken Kun som blir fågeln Peng till fjärilsdrömmen, kocken Ding som styckar en oxe, det onyttiga trädet och Hunduns död, mittens härskare. I stället för att formulera läror iscensätter de perspektiv: en cikada hånar den stora fågeln, Konfucius uttrycker oväntade tankar och argument slutar i frågor. Om alla sju kapitlen kommer från samma hand är omstritt, och indelningen i inre och yttre delar gjordes av senare redaktörer.
Zhuangzi skrev i en tid av hätska debatter mellan konfucianer, mohister och logiker som Hui Shi, en minister i Wei känd för sina paradoxer. Boken iscensätter deras vänskap som en rad tävlingar, från den alltför stora kalebassen till fiskarnas glädje i floden Hao, och sörjer senare Hui Shi som den ende partner det var värt att tvista med. Dess andra kapitel konstaterar att varje ”detta” förutsätter ett ”det där” och att varje skola kallar rätt det som den andra kallar fel. Svaret är inte tystnad utan ett smidigare bruk av ord, som möter varje situation från ”Vägens axel”.
De yttre och blandade kapitlen samlar skrifter av senare efterföljare och närliggande strömningar: primitivistiska angrepp på civilisationen, yangistiskt lov över livets bevarande och synkretistiska översikter som slutkapitlet om världens tänkare. En Han-katalog förtecknar 52 kapitel; omkring 300 e.Kr. kortade Guo Xiang texten till de 33 som finns bevarade och skrev den kommentar som formade läsningen av den. År 742 hedrade Tanghovet boken som daoistisk skrift. Moderna översättningar ger påfallande olika bilder av Zhuangzi: mystiker, skeptiker, relativist eller lärare i skicklighet.
Kommenterad av lärda under Wei-Jin-tiden och läst av chanbuddhister, poeter och målare blev Zhuangzi en grundtext i den daoistiska traditionen och hedrades år 742 som helig skrift. Moderna filosofer diskuterar dess skepticism, perspektivism och etik av skicklighet och debatterar samtidigt vilka kapitel som återspeglar Zhuang Zhou själv.
Källor & referenspunkter